Historien om spännhylsan
Långt innan TIG-svetsningen finns. Maskinverkstäder har redan ett återkommande problem. Små runda verktyg och arbetsstycken måste hållas exakt i centrum, men utan att skadas eller hamna snett.
En vanlig chuck kan göra jobbet. Men när precisionen blir viktig behövs något som griper runt hela detaljen jämnare.
Lösningen blir spännhylsan.
En hylsa som drar ihop sig
Grundprincipen är enkel. En tunn metallhylsa förses med längsgående slitsar så att den kan fjädra något.
När hylsan dras in i en konisk hållare pressas segmenten inåt.
Diametern minskar.
Det som ligger i mitten låses fast.
I maskinverktyg används principen för att hålla borrar, fräsar och andra cylindriska verktyg med hög koncentrisk noggrannhet.
TIG-brännaren behöver samma typ av grepp
När TIG-brännaren utvecklas under 1940-talet uppstår nästan exakt samma mekaniska behov.
Volframelektroden är lång, rund och relativt tunn. Den måste hållas helt stabilt men samtidigt kunna skjutas fram och tillbaka för att justera elektrodutsticket.
Den får inte glida när svetsaren arbetar.
Och den bör hållas centrerad genom hela brännarens front.
Spännhylsans gamla princip passar perfekt.
Bakstycket skapar klämkraften
I TIG-brännaren sitter spännhylsan runt volframelektroden.
Framför den finns collet body eller gaslins med en konisk invändig yta.
När bakstycket skruvas åt pressas spännhylsan framåt mot konan.
De slitsade delarna börjar då röra sig inåt och klämmer runt volframet.
Svetsaren behöver ingen separat låsskruv eller chuck.
Samma bakstycke som sitter längst bak på brännaren skapar klämkraften längst fram.
Rätt diameter är avgörande
Spännhylsan måste passa elektrodens diameter.
En hylsa avsedd för 1,6 mm volfram är konstruerad för att klämma runt just den dimensionen. En 2,4 mm eller 3,2 mm elektrod kräver en större hylsa.
Om dimensionerna inte matchar fungerar inte klämningen som den ska.
Hylsan kan få svårt att låsa elektroden eller utsättas för onödig deformation.
Därför följer spännhylsorna samma vanliga storlekar som volframelektroderna.
Den större brännarfamiljen kräver robusta delar
I 17/18/26-familjen används spännhylsan i kraftigare TIG-brännare som är byggda för högre belastning än de mindre 9/20-modellerna.
Det innebär att hylsan måste fungera stabilt även när brännaren används med grövre volframelektroder och högre strömstyrkor.
Samtidigt ska den fortfarande kunna släppa elektroden när bakstycket lossas.
Kopparlegeringen måste både leda och fjädra
Materialet har flera uppgifter samtidigt.
Spännhylsan ska kunna leda svetsström mot elektroden. Den måste tåla värme. Och de slitsade segmenten måste kunna röra sig tillräckligt för att skapa ett säkert grepp.
Därför används normalt koppar eller kopparlegeringar med god elektrisk ledningsförmåga.
Det är samma typ av balans som återkommer genom hela TIG-brännarens front: elektriska, mekaniska och termiska krav måste lösas i samma lilla komponent.
För hård åtdragning skapar nya problem
Eftersom systemet fungerar genom deformation behövs inte extrem åtdragningskraft.
Om bakstycket dras åt onödigt hårt kan spännhylsan deformeras permanent.
Slitsarna kan börja stängas ojämnt och hylsan kan till slut få svårare att släppa elektroden.
Det är därför spännhylsan räknas som en slitdel.
Varje gång elektroden lossas och låses arbetar hylsan mekaniskt.
Värmen lämnar sina spår
Spännhylsan sitter dessutom mycket nära svetsområdet.
Den leder ström och utsätts för värme från brännarhuvudet.
Efter lång användning kan kopparlegeringen missfärgas, mjukna eller deformeras.
Om kontakten mot elektroden försämras kan den elektriska resistansen öka.
Och mer resistans betyder mer värme.
En liten sliten del kan därför skapa en kedja av problem längre fram i systemet.
En gammal mekanisk idé mitt i en modern TIG-brännare
Det är kanske det mest intressanta med spännhylsan.
Principen är äldre än TIG-svetsningen och används fortfarande i svarvar, fräsar och andra precisionsverktyg.
Men inne i TIG-brännaren har samma idé fått en mycket specifik uppgift.
Håll en tunn volframelektrod exakt där svetsaren placerar den.
Spännhylsan gör det med några slitsar, en konisk yta och en liten rörelse från bakstycket – men utan den skulle volframelektroden inte sitta still där ljusbågen ska börja.