Historien om spännhuven
1940-talet. När TIG-brännaren utvecklas måste volframelektroden kunna hållas stabilt, men samtidigt vara enkel att justera och byta.
Elektroden är lång och smal. En del sticker fram mot ljusbågen. Resten fortsätter bakåt genom brännarhuvudet.
Något måste både låsa elektroden och skydda den bakre delen.
Bakstycket får två uppgifter
Lösningen blir ett gängat bakstycke som skruvas in i brännarhuvudet.
När spännhuven dras åt pressas spännhylsan framåt mot collet body eller gaslins.
Spännhylsan drar då ihop sig runt volframelektroden och låser den på plats.
Spännhuven fungerar alltså inte bara som ett lock. Den skapar själva klämkraften som håller elektroden.
Elektroden kan justeras innan den låses
Det ger svetsaren en enkel metod att ställa elektrodutsticket.
Spännhuven lossas något. Volframelektroden skjuts fram eller tillbaka. Sedan skruvas spännhuven åt igen.
När rätt läge är inställt sitter elektroden fast.
Ingen separat skruv eller chuck behövs.
Längden blir viktig
Volframelektroder levereras ofta i relativt långa stavar. När hela elektroden används måste det finnas plats för den bakåt i brännaren.
Därför utvecklas långa spännhuvar.
Men vid arbete i trånga utrymmen kan ett långt bakstycke vara i vägen.
Då används i stället kortare spännhuvar tillsammans med en kortare bit volfram.
Det gör brännaren betydligt mer kompakt.
Den större brännaren behöver också frihet bakom handen
I 17/18/26-familjen är brännarhuvudet större och kraftigare än i den mindre 9/20-familjen.
Det gör att även brännarens totala längd får större betydelse när man arbetar i trånga utrymmen.
En kort spännhuv kan därför vara ett enkelt sätt att minska bygglängden utan att ändra själva fronten på brännaren.
En enkel förändring kan förbättra åtkomsten
På en vanlig TIG-brännare är det lätt att fokusera på gaskåpan och elektroden längst fram.
Men även det som sticker ut bakom handen påverkar hur lätt brännaren är att använda.
En lång spännhuv kan slå i rör, väggar eller andra delar av konstruktionen när brännaren behöver vinklas.
En kort spännhuv kan då ge flera centimeters extra rörelseutrymme.
På trånga svetsar kan det vara skillnaden mellan en bekväm och en nästan omöjlig brännarvinkel.
Materialet måste tåla värme och isolera
Spännhuven sitter visserligen längst bak på brännarhuvudet, men området kan fortfarande bli varmt.
Den yttre delen tillverkas därför av värmetåligt och elektriskt isolerande material.
Invändigt finns den gängade anslutningen som överför den mekaniska kraften när bakstycket dras åt.
Precis som många andra TIG-komponenter kombinerar den alltså flera materialegenskaper i en liten detalj.
För hårt åtdragen är inte bättre
Eftersom spännhuven skapar klämkraften är det lätt att tro att den bör dras så hårt som möjligt.
Men spännhylsan behöver bara pressas tillräckligt för att hålla elektroden stadigt.
Överdriven åtdragning kan deformera spännhylsan och göra den svårare att använda eller lossa.
Det är en enkel mekanisk kedja.
Spännhuven trycker. Spännhylsan drar ihop sig. Elektroden låses.
En liten del som styr det som händer längst fram
Det märkliga är att spännhuven sitter längst bak på brännaren men påverkar det som händer längst fram.
Det är genom den svetsaren bestämmer om volframelektroden sitter löst eller stabilt.
Det är också genom valet av lång eller kort modell som brännarens totala längd kan förändras.
Spännhuven ser ut som ett enkelt bakstycke, men varje gång den skruvas åt skickas kraften genom hela brännarhuvudet och låser volframelektroden exakt där ljusbågen ska börja.