Historien om Extreme-kåpan
USA, 1891. Edward Goodrich Acheson försöker egentligen skapa något som liknar diamant. Han har tillgång till kraftig elektrisk uppvärmning och experimenterar med kol och mineraliska råvaror i en elektrisk ugn.
Resultatet blir inte diamant.
I stället hittar han små hårda kristaller i materialet. De är tillräckligt hårda för att användas som slipmedel och får namnet Carborundum.
Materialet är kiselkarbid.
Ett material föds ur den elektriska ugnen
Acheson inser snabbt att det nya materialet har industriell potential. 1893 får han patent på sin metod, och under 1890-talet börjar kiselkarbid produceras kommersiellt för bland annat slipskivor och andra abrasiva produkter.
Det är lätt att förstå varför. Kiselkarbid är extremt hårt och behåller sina egenskaper under förhållanden där många andra material snabbt slits eller förändras.
Men med tiden upptäcker industrin att hårdheten bara är en del av historien.
Mer än bara ett slipmedel
Kiselkarbid har också egenskaper som gör materialet intressant vid höga temperaturer. Det har god värmeledningsförmåga, hög temperaturbeständighet och god motståndskraft mot termisk chock jämfört med många traditionella keramiska material.
Det gör att kiselkarbid börjar användas i helt andra sammanhang än slipning.
Ugnskomponenter. Tekniska keramiska detaljer. Elektronik. Slitdelar. Material som ska arbeta i miljöer där temperaturen är hög och belastningen hård.
Mer än hundra år efter Achesons experiment får materialet ännu en uppgift.
TIG-brännaren utsätter kåpan för hård värme
På en TIG-brännare sitter gaskåpan mycket nära ljusbågen. Den ska styra skyddsgasen runt volframelektroden och smältbadet samtidigt som den utsätts för kraftig värmestrålning.
Vanliga keramiska gaskåpor fungerar bra i de flesta situationer. Men när värmebelastningen blir hög ökar kraven på materialet.
Det gäller särskilt vid svetsning där hög ström, lång svetstid eller hög värmebelastning gör att kåpan får ta emot mycket energi från svetsområdet.
Här blir kiselkarbidens egenskaper intressanta.
Furick tar kiselkarbid till gaskåpan
Furick utvecklar sina Extreme Heat-kåpor i kiselkarbid för just den typen av användning. Företaget beskriver materialet som ett alternativ för arbete med mycket hög värme och använder en kraftigare konstruktion i de områden på kåpan som utsätts mest.
Furicks Extreme Heat-serie finns bland annat som #5- och #8-kåpor. Beroende på modell monteras de mot collet body eller gaslins och används på flera vanliga TIG-brännarsystem.
Det är alltså fortfarande en gaskåpa med samma grunduppgift som andra TIG-kåpor: att leda skyddsgasen runt svetsområdet.
Skillnaden ligger framför allt i materialet.
Aluminiumoxid möter kiselkarbid
Många traditionella TIG-kåpor tillverkas av aluminiumoxidbaserad keramik. Det är ett beprövat material som kombinerar elektrisk isolering och god värmetålighet.
Extreme-kåpan använder i stället kiselkarbid för att hantera mer krävande termiska förhållanden.
Det innebär inte att en kiselkarbidkåpa automatiskt är rätt val till varje TIG-arbete. Men när värmebelastningen är en avgörande faktor ger materialet en helt annan konstruktion att arbeta med.
Från slipkorn till svetsutrustning
Det är kanske den mest intressanta delen av historien.
Kiselkarbid skapades kommersiellt för att lösa ett problem inom slipning. Acheson behövde ett hårt material som kunde ersätta dyrare naturliga slipmedel.
Över hundra år senare sitter samma materialfamilj några millimeter från en TIG-ljusbåge.
Inte för att slipa metallen.
Utan för att stå emot värmen medan argongasen passerar genom kåpan och skyddar smältbadet.
Extreme-kåpan är därför ett exempel på hur ett material kan byta bransch helt: från 1890-talets slipmedel till en modern högtemperaturkomponent längst fram på TIG-brännaren.